I gryningen på FN-dagen den 24 oktober 2011 detta Skogens år tänkte Stockholms Stad fälla den gamla eken på Oxenstiernsgatan utanför Sveriges Radios och TVs hus. Kungliga Djurgårdseken nr 51 beräknas vara mellan 600 och 800 år och skyddas inom detaljplan för grannkvarteret.

Eken finns både avritad och har fått en lång dikt sig tillskriven redan år 1870 p g a sin mäktighet (se nedan).

Omkretsen är 6 meter men omgivande mark är uppfylld med sprängsten och grus och sen asfalterad och stenlagd utom allra närmast som är ett trädäck.

Någon försämring på senare år framgår inte av scanning men en toppgren dit alla stabiliseringsvajrar går har tappat löven tidigt i år. Månne de två senaste kalla vintrarna inverkat negativt.

På Södra Djurgården har Prins Eugens ek, som är i betydligt sämre kondition räddats av en mycket duktig trädexpert. Ny markbädd och gödsling mot svamp har fått eken att växa så kraftigt att toppen nu måste klippas ned ett par meter.

Låt denne duktiga trädexpert från Djurgården få ta hand om eken. Flytta bort biltrafiken.
Då kommer eken på Oxenstiernsgatan kunna stå kvar många hundra år till allas glädje!

Den gamla eken


En jätte från flydda tider,
Han står på Djurgårdens mark,
Och vidt sina grenar han sprider,
Så senig och vresig och stark!
Han sekler ser komma och hasta
Sin bråda, svindlande färd,
Och ännu han skugga kan kasta
På blomstren och menniskors flärd!

Hvad har han ej sett i flydda,
Re’n länge förgätna år?
Sett stormar kring borg och kring hydda,
Sett rosor i blodiga spår.
Sett hjeltar och krigare falla
Och välden spårlöst förgå, –
Och ännu för vindarne svalla
Hans grönskande lockar ändå!

Han sett, hur de hvässat svärden,
De forna tidernas män,
Och framgått med dån omkring verlden –
Ett dån, som ej borttonat än! –
Han sett, hur de plöjdes, de första
Små fåror på andens fält;
Han sett uti knoppning det största,
Som häfder till föresyn ställt!
TV-eken 1870

Han sträckt sina starka armar
Kring multnade slägtens id; –
Han hör, hur den dödlige larmar
Nu, som i den flyktade tid.
Den gamla, den utnötta saga
Om fröjder, sorger och qval,
Om men’skor som jubla och klaga,
Den hör han ännu i sin dal.

Men om i den stolta krona,
Som vidt omkring trakten höjs,
Och kring hvilken stormarne tona,
Fast ännu så snart den ej böjs –
Om i den en tanke rinner
I ensliga timmar opp,
Hur månne den gamle finner
Vårt slägte, dess mål och dess hopp?

Hur dömmer han om den äflan,
Som bullrar omkring hans fot?
Om den feberaktiga täflan,
Hvars dån brusar honom emot?
Hvad månne vår storhet gäller
Inför denne jättes mått,
Och hur högt månne inom sig han ställer
Det gamla, som vi anse smått?

Han skakar de glesa lockar
På krökta grenar till svar
Och skådar på björken, som bockar
Sig mjukt för hvar vindfläkt, som far.
Han är diplomat, han tiger,
Står trygg på sin remnade stam,
Och svarar ej dvergen, som stiger
Så sjelfklok i solljuset fram.

Men han, som af Bellmans lyra
Hört klangen i forna dar,
Och sett små dryaderna yra
Kringsvärma i månskensnatt klar,
Nog sörjer han djupt förgången
I minnet strålande dag,
Då bragden var moder åt sången,
Som ljöd uti malmfulla slag.